Hipp hipp hurra för Aron idag!

Idag blir min bästaste terrier 3 år! Älskade, älskade Aron! ♥

Hittade den här underbara texten inne hos Susihus och visst kan jag känna mig i en hel del...

Sjukdomen hundägande HUNDUS IDIOTUS
Hundägande, latinska hundus idiotus är en sjukdom med långdraget förlopp. Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder el tidigare status i samhället. Tendenser tyder på att den i vissa fall är ärftlig. Långtidsstudier har visat att procenten som tillfrisknar är låg. Man har även noterat att återfallsrisken är stor hos patienter efter behandling.

Första symptomet är en oftast dold önskan efter egen hund. Många gånger med en diffus bakgrund. Sjukdomen slår ut på allvar när patienten har köpt en egen hund. Då ses de ute i vilket väder som helst, t o m när det haglar, regnar o stormar. Under bästa sändningstid i TV vandrar de omkring på gatorna likt zombies med sina hundar.

Ett annat symptom som är väldigt vanligt är att personen i fråga ses springa omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen samt en ansiktsfärg från högröd till en blåaktig nyans vilt skrikande "koooom hiiiiiiiit". Erfarenheten säger att man inte bör försöka få kontakt med den något hysteriska hundägaren, då detta är totalt meningslöst i lägen som ovan beskrivits.
Annars ses hundägare ofta stående i samspråk med andra hundägare trots att de bevisligen aldrig träffats förut eller blivit presenterade för varann.

Stor tid och möda läggs alltid ned på julklappar och presenter till hundens födelsedag och även namnsdag.Till högtidsdagarna köper patienten ofta köttben och hamburgare i plast, gärna med inbyggd pip. Pipleksaken slås in i ett vackert omslagspapper och under stort hemlighetsmakeri ges presenten exempelvis till jul eller födelsedagar. Då tas paketet fram under högtidliga former för att föräras till en helt oförstående hund.

I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bla omfatta sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar. I ottan, vanligtvis lördags o söndagsmornar ses patienterna packa sina bilar. Matsäck, kaffe o en extra kaffetermos, ryggsäckar, tältstolar, hundfilt, hundar, sömniga barn samt en motvillig partner. Efter varierande antal timmars bilkörning tillbringas dagen oftast enligt följande.

Sittande på de medhavda mycket obekväma tältstolarna timme efter timme intensivt stirrande på andra patienter som springer runt i en fyrkantig ring. Därefter springer de själva ett par varv och får för det olikfärgade plastband som de visar stor glädje över, ibland besvikelse. Uppskattat värde på plastbanden är i storleksordning är 10-15 öre. Utgifter under en sådan dag ligger mellan 500 och 800 kr.

Det finns även andra symptom, som t ex när patienten ses springa omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan hunden och sig själv. Vilket för all del förefaller vara ett bättre sätt än ensam springa omkring med ett tomt koppel. Om hunden någon gång stannar vid en pinne kan stor glädje och tillfredställelse både höras och ses hos patienten.

När ovan beskrivna symptom känns igen finns det ingen tvekan om att sjukdomen redan fått fäste och all behandling kan vara resultatlös. För största möjliga chans att bota en person som drabbas av hundägande, bör samtalsterapi sättas in redan vid det första symptomet. Omyndigförklarande är inte att rekomendera,trots att det förekom förr. Vetenskapliga undersökningar har visat att patienterna själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de i regel är ganska glada och nöjda kan man med gott samvete låta dem hållas o se dem som pittoreska inslag i vårt samhälle.

Leg. Psyk Bess R.Wisser