Snart är oktober slut. En månad som brukar vara rosa. Vi påminns varje år om Cancerfondens Rosa bandet-kampanj och jag skulle vilja säga att det kan inte påminnas för mycket. Precis efter att jag bloggat om
Highway Designs poster hamnade jag av en slump på ett Instagram-konto via hashtaggen #fuckcancer. Detta var en bild på en ung kvinna utan hår. En kvinna som ligger i en sjukhussäng och får cellgift. Jag kunde inte låta bli att klicka mig vidare in på hennes blogg och där således läsa om beskedet om bröstcancer när hon var föräldraledig med sin son Ensio. Om förväxlade vävnadsprover, som visade att cancern och prognosen var sämre.
För mig blev det ett slag i magen och tillbaka i verkligheten. Det kunde varit jag. Det kan bli jag. Detta är så viktigt. Cancerforskning. Hur vi lever. Miljö. Att ekologiskt är logiskt. Kalla mig nojig och paranoid när jag skakar på huvudet åt den där plastleksaken. Eller när jag blir irriterad på sambon som kommer hem med o-ekologisk mat. Jag vill ju bara att mina barn ska växa upp i ett samhälle med så lite gift som möjligt, så vi slipper drabbas av dessa otäcka sjukdomar. Jag vill också att vi bidrar så mycket som möjligt till cancerforskningen. Så när vi väl drabbas (för det kommer vi eller någon i vår närhet att göra) förhoppningsvis kan överleva.
Man kan inte göra allt, man alla kan göra något. Om det så bara är att byta ut mjölkpaketet mot ett ekologiskt sådant.
Vill uppmana er som kan och vill, att gå in och skänka en slant till
Linas insamling. Vill ni läsa mer om denna beundransvärda kvinna så hittar ni hennes blogg
här.